Ekonomisk depression – djup och långvarig konjunkturnedgång

Ett lands ekonomi svänger mellan perioder av tillväxt, högkonjunktur, och perioder av nedgång, lågkonjunktur. Dessa svängningar skapar så en så kallad konjunkturcykel. Om nedgångsfasen av konjunkturcykeln blir långvarig och djup går ekonomin in i en ekonomisk depression.

Hur konjunkturläget och konjunkturfaserna bestäms

Konjunkturcykelns högkonjunktur och lågkonjunktur kan vardera delas in i två konjunkturfaser. Högkonjunkturen delas in i en uppgångsfas och en avmattningsfas, och lågkonjunkturen delas in i en nedgångsfas och en återhämtningsfas. Aktiviteten i ekonomin mäts genom bruttonationalprodukten (BNP). För att bestämma vilket konjunkturläge och vilken konjunkturfas ekonomin befinner sig i tittar man på skillnaden mellan faktisk BNP och potentiell BNP och om faktisk BNP växer snabbare eller långsammare än potentiell BNP. Potentiell BNP är BNP-nivå som är förenlig med ett resursutnyttjande och en produktionsnivå som varken ökar eller minskar inflationen.

Recession – nedgångsfasen i en lågkonjunktur

Om faktisk BNP är lägre och dessutom växer långsammare än potentiell BNP så befinner sig ekonomin i en konjunkturnedgång, som också brukar kallas för recession. Blir recessionen utdragen och djup går ekonomin in i en depression.

När recessionen blir en depression

En av de mest framträdande faktorerna för en ekonomisk depression är en betydande och ihållande ökning av arbetslösheten. Arbetslöshetsnivåerna under en depression överstiger ofta de vanliga nivåerna under en normal lågkonjunktur eller recession och kan förbli höga under flera år.

Ett annat kännetecken är en kraftig nedgång i industriell produktion och handel. Företag kan drabbas av minskade försäljningssiffror, vilket kan leda till att de skär ner på produktionen, vilket i sin tur förvärrar arbetslöshetsnivåerna.

Deflation, eller ihållande fallande priser, är också ett vanligt inslag i en depression. Deflation kan förvärra en ekonomisk nedgång genom att öka den skuldbördan i reella mått, vilket gör det svårare för skuldsatta företag och hushåll att betala tillbaka sina lån. Detta kan i sin tur leda till en kris inom banksektorn.

Betydande minskningar i konsument- och företagsförtroendet är ytterligare faktorer. Om hushåll och företag förväntar sig att ekonomin kommer att fortsätta försämras, kan de skjuta upp stora inköp eller investeringar. Denna minskning av efterfrågan förvärrar ytterligare den ekonomiska nedgången.

Förutom dessa faktorer kan en depression också innebära en omfattande finanskris. Banker och andra finansinstitut kan uppleva en brist på likviditet, vilket kan leda till bankpanik och i förlängningen en kollaps av finanssystemet.

Det finns ingen allmänt vedertagen definition på när en recession går över och blir en depression. Dock är det vanligt att peka på följande kriterier: en minskning av BNP med minst tio procent under ett år, en arbetslöshet omkring tjugo procent och att tillståndet håller i sig i över ett år.

Orsaker till ekonomisk depression

En ekonomisk depression kan uppstå av en kombination av olika faktorer. Här är några av de vanligaste bidragande orsakerna:

Finanskriser

Finanskriser kan orsaka en kraftig minskning av kreditflödena i ekonomin, vilket gör att banker är ovilliga att ge lån. Detta kan i sin tur påverka företag och hushåll negativt, med minskade investeringar, konkurser och minskad konsumtion. Krisen kan också orsaka stora fall i aktie- och fastighetspriser, vilket minskar förmögenheten för både företag och hushåll. Förtroendet för ekonomin kan skadas, vilket gör företag och konsumenter mer försiktiga. Om krisen inte hanteras kan den ekonomiska aktiviteten minska markant, leda till en depression.

Bostadskrasch

När en bostadsbubbla spricker och bostadspriserna börjar falla kraftigt kan det sätta igång en kedja av händelser som kan leda till en ekonomisk depression. När bostadspriserna faller, kan många hushåll upptäcka att värdet på deras hem är lägre än vad de är skyldiga på sina bostadslån. Detta kan leda till att hushållen minskar sin konsumtion, eftersom de känner sig fattigare och kanske även försöker betala av sina skulder snabbare. Minskad konsumtion kan dämpa den ekonomiska tillväxten. Banker riskerar stora förluster när människor inte kan betala tillbaka sina bostadslån, vilket kan utlösa en kreditkris och ytterligare dämpa tillväxten. Bygg- och fastighetssektorn, som ofta är en viktig del av ekonomin, drabbas också hårt när bostadsbubblan spricker. När priserna faller och försäljningen av nyproducerade bostäder minskar kan byggföretag gå i konkurs och arbetstillfällen kan gå förlorade, vilket leder till högre arbetslöshet.

Höga skuldnivåer

Höga skuldnivåer betyder att en stor del av inkomsterna används för räntebetalningar istället för konsumtion eller investering. Om räntor ökar eller inkomster minskar kan detta skapa problem för skuldsatta hushåll och företag. Hushåll kan minska konsumtionen, medan skuldsatta företag kan dra ner på investeringar, avskeda personal eller gå i konkurs. Detta kan skapa en dominoeffekt i ekonomin med minskad efterfrågan och ekonomisk nedgång.

Fallande förtroende

Om konsumenter blir osäkra på ekonomin kan de spendera mindre och spara mer, vilket minskar företagens intäkter. Denna minskade konsumtion kan få företag att dra ner på investeringar och personal. Företagens minskade förtroende kan också leda till färre långsiktiga investeringar, vilket kan öka arbetslösheten och ytterligare dämpa konsumtionen.

Strukturella problem

Strukturella problem i en ekonomi refererar till djupgående och ofta långvariga brister eller obalanser som inte lätt kan korrigeras med traditionella ekonomiska verktyg som penningpolitik eller finanspolitik. Problemen kan bero på faktorer som en åldrande befolkning, teknologiska förändringar eller korruption. Dessa problem kan orsaka långsiktig låg tillväxt och arbetslöshet. En ekonomi med strukturella svagheter är mer sårbar för externa störningar, vilket kan förvärra en pågående konjunkturnedgång. Dessutom kan dessa problem minska förtroendet hos konsumenter och företag, vilket ytterligare minskar investeringar och konsumtion.

Handelskrig och protektionism

Handelskrig och protektionism kan ha negativa effekter på den globala ekonomin. Även om protektionistiska åtgärder, som tullar eller importkvoter, kan införas för att skydda den inhemsk industrin, kan de i längden skada ekonomin genom att snedvrida marknadsmekanismer och göra varor dyrare. Upptrappningen av handelsrestriktioner mellan länder kan störa internationell handel, som normalt främjar ekonomisk tillväxt genom teknologispridning, kostnadseffektivitet och ett brett utbud av varor. Brott i handelsströmmarna kan resultera i störningar i globala leveranskedjor, högre produktionskostnader och minskade investeringar på grund av osäkerhet kring handelsförhållanden.

Stora prisfall på viktiga varor

Om priset på en viktig vara, såsom olja, mineraler eller jordbruksprodukter, faller kraftigt, kan de länder som är stora producenter av dessa varor drabbas hårt. Inkomsterna från exporten av dessa varor minskar, vilket kan leda till betydande budgetunderskott för dessa länder. Denna minskning av exportintäkter kan leda till en minskning av den totala efterfrågan inom landet, eftersom regeringen och företag har mindre att spendera.

När företag och regeringar får mindre inkomst, kan de också ha svårt att betala sina lån. Om lånen är i en utländsk valuta och värdet av den inhemska valutan faller (på grund av minskade exportintäkter) kan skuldbördan öka. Denna situation kan även påverka banker och finansinstitut, särskilt om de har stora utlåningar till de sektorer som drabbas av prisfallet. Om dessa lån leder till stora kreditförluster kan det skapa en finanskris, vilket ytterligare förvärrar den ekonomiska nedgången.

Politisk instabilitet

Politisk instabilitet såsom upprepade regeringsbyten eller till och med inbördeskrig, skapar en atmosfär av osäkerhet som kan avskräcka både inhemska och utländska investeringar. Utan investeringar stagnerar produktionen och teknologiska framsteg, vilket minskar ekonomins övergripande produktivitet.

Strama finanspolitiska åtgärder

Strama finanspolitiska åtgärder, som minskade statliga utgifter eller höjda skatter, syftar till att minska statsskulden. Men om de genomförs under ekonomiska svårigheter kan de förstärka nedgången. När staten skär ner på utgifter minskar den ekonomiska aktiviteten, vilket kan leda till minskad efterfrågan, produktionsnedskärningar och uppsägningar. Högre skatter minskar hushållens köpkraft, vilket dämpar konsumtionen och kan öka arbetslösheten. Denna spiral av sjunkande efterfrågan och produktion kan förvärras när företag minskar sina investeringar, vilket underminerar förtroendet för ekonomin. Om denna restriktiva finanspolitik bibehålls kan det slutligen leda till en ekonomisk depression.

Deflation

Deflation innebär att prisnivån i ekonomin minskar. När detta inträffar kan konsumenter och företag förvänta sig att priserna kommer att fortsätta sjunka. Det kan i sin tur leda till att de skjuter upp sina köp och investeringar i förväntan om att varorna blir billigare i framtiden. Detta kan minska den totala efterfrågan. Deflation kan också medföra att både hushåll och företag som har lån känner av en ökad skuldbörda, trots att skuldens nominella värde förblir oförändrat. Detta kan göra det svårare för dem att betala tillbaka sina skulder, vilket kan leda till konkurser. På grund av den fallande prisnivån kan även företagens vinster minska, vilket kan resultera i färre investeringar, fler uppsägningar och sänkta löner. Detta kan i sin tur leda till högre arbetslöshet och minskade inkomster för hushållen, vilket ytterligare förvärrar den ekonomiska situationen.

En ekonomisk depression orsakas sällan av en enskild orsak, utan är ofta resultatet av en kombination av faktorer. Historiskt sett, som under den stora depressionen på 1930-talet, sammanföll flera av dessa orsaker, vilket förvärrade den ekonomiska nedgången.

Den stora depressionen i USA

Den stora depressionen, eller ”the great depression”, i USA som började år 1929 och som varade i ett decennium är ett exempel på en stor ekonomisk nedgång i ett land, som dessutom spred sig globalt.

Under 1920-talet upplevde USA en period av ekonomiskt välstånd känd som "the roaring twenties", eller ”det glada 20-talet” på svenska. Det var en tid av innovation, massproduktion och ökande konsumtion. Den amerikanska börsen bjöd på en exponentiell tillväxt. Många amerikaner investerade på börsen och tog dessutom lån för att köpa aktier, med förväntan om att bli rika snabbt. Detta bidrog till att skuldsättningen ökade och många företag och hushåll blev överbelånade. Trots den yttre skenet av välstånd fanns det underliggande ekonomiska svagheter, som lade grunden för den kommande krisen. När aktiemarknaden började visa tecken på svaghet försökte panikslagna investerare sälja, men det fanns då få köpare. Detta utlöste en snöbollseffekt där börsvärdena föll kraftigt.

Händelseförlopp

Första halvan av året 1929 började bra för den amerikanska ekonomin. En mindre aktiekrasch inträffade den 25 mars 1929, men kraschen stabiliserades. Trots tecken på ekonomiska problem fortsatte aktiemarknaden att förbättras fram till september. Under september började aktiekurserna sjunka och i mitten av oktober började investerare att sälja av sina innehav i större skala. Detta kulminerade på Svarta torsdagen, 24 oktober 1929, när den amerikanska aktiemarknaden kraschade med 11 procent vid börsöppning. Åtgärder för att stabilisera aktiemarknaden misslyckades, och den 28 oktober, Svarta måndagen, kraschade börsen ytterligare med 12 procent. Nästa dag, under Svarta tisdagen, föll börsen återigen med 11 procent.

Tusentals investerare ruinerades och många fler förlorade sina besparingar. Miljarder dollar hade gått upp i rök; många aktier blev helt värdelösa och kunde inte säljas överhuvudtaget. Börsen återhämtade sig med 12 procent på onsdagen, men detta kompenserade inte för det börsras som inträffat dagarna innan. Efter Wall Street-kraschen 1929, där Dow Jones Industrial Average föll med cirka 50 procent under loppet av två månader, uppstod ny optimism under en tid. Börsen återhämtade sig från den 14 november till den 17 april 1930, men gick sedan in i en långvarig nedgång. Från den 17 april 1930 till den 8 juli 1932 hade börsen fallit med 89 procent.

Nedgången i den amerikanska ekonomin var den faktor som initialt drog ner de flesta andra länder. Försök av enskilda länder att stärka sina egna ekonomier genom protektionistiska åtgärder förvärrade kollapsen i global handel och bidrog till depressionen.

Orsaker till den stora depressionen

Ekonomer och historiker har inte nått en samsyn gällande orsakssambanden som ledde till den stora depressionen. Det finns dock två huvudsakliga teorier:

En teori är att kraschen 1929 ledde till en plötslig förtroendekris och osäkerhet som i sin tur ledde till drastiskt minskad investeringsvilja och konsumtion, vilket orsakade den depression som följde. Paniken medförde att många försökte undvika ytterligare förluster genom att hålla sig borta från börsen. Deflationen gjorde det mer lönsamt att hålla på pengarna, eftersom priserna sjönk, vilket förvärrade den minskande efterfrågan.

En annan teori är att den stora depressionen började som en vanlig lågkonjunktur, men att vissa penningpolitiska beslut orsakade en minskning av penningmängden vilket kraftigt förvärrade den ekonomiska situationen, och fick en lågkonjunktur att övergå i en depression.

Konsekvenser av den stora depressionen

Den stora depressionen hade allvarliga och varaktiga konsekvenser för miljontals människor runt om i världen. I USA var den mest omedelbara effekten den alarmerande ökningen av arbetslösheten. Människor som hade sina sparpengar på banken förlorade allt när bankerna kollapsade. Fattigdomen sköt i höjden och många hade svårt att försörja sig och sina familjer. Utan tillräckligt med pengar för att köpa mat ledde detta till svält och undernäring för många, särskilt bland barn. Många klarade inte av att betala hyror och andra boendekostnader, vilket ledde till vräkningar och en ökning av hemlöshet. Kåkstäder, ofta kallade "Hoovervilles" efter den dåvarande presidenten Herbert Hoover, blev en vanlig syn i många städer.

Stressen och osäkerheten under denna period hade en negativ inverkan på människors fysiska och mentala hälsa. Detta ledde till en ökning av sjukdomar, självmord och för tidig död. Många barn separerades från sina familjer, skickades till släktingar eller fosterhem, medan andra ungdomar tvingades lämna skolan för att arbeta.

Den utbredda ekonomiska osäkerheten ledde även till ökade spänningar mellan olika folkgrupper, som manifesterade sig som rasism och xenofobi, eftersom människor sökte någon att skylla på för sina problem.

Mellan 1929 och 1932 minskade den globala bruttonationalprodukten (BNP) med uppskattningsvis 15 procent. I jämförelse minskade global BNP med mindre än 1 procent under den stora recessionen mellan 2008 till 2009.

Internationell handel sjönk med mer än 50 procent, arbetslösheten i USA steg till 23 procent och i vissa länder steg den till så mycket som 33 procent. Byggandet stannade nästan helt upp i många länder och jordbrukssamhällen drabbades hårt av att spannmålspriserna sjönk med cirka 60 procent.

Politiskt sett gav depressionen upphov till uppgången av högerextrema partier och diktaturer, mest märkbart med nazismens framväxt i Tyskland. I många europeiska och latinamerikanska länder som tidigare varit demokratier, ersattes styrelseformen av någon form av diktatur eller auktoritärt styre.

Efter den stora depressionen införde flera länder en politik för att motverka framtida recessioner och förhindra depressioner. Bland annat infördes en ökad statlig reglering av finans- och bankväsendet och en mer aktiv penningpolitik för att stimulera ekonomisk tillväxt.

Först i mitten av 1930-talet började vissa länders ekonomier att återhämta sig.

Förhindra en ekonomisk depression

Motverkande och förebyggande av en ekonomisk depression kräver en kombination av proaktiva finanspolitiska och penningpolitiska beslut.

Historiskt sett har centralbanker spelat en avgörande roll i att förebygga och lindra ekonomiska nedgångar genom att föra en aktiv penningpolitik. En av de första åtgärderna som kan vidtas vid tecken på en nedgång är att sänka räntorna. När räntorna sänks blir det billigare att låna pengar, vilket kan stimulera investeringar och konsumtion. Centralbanker kan också genomföra kvantitativa lättnader, vilket i huvudsak innebär att de köper statsskulder eller andra tillgångar för att pumpa pengar in i ekonomin.

Förutom penningpolitik kan regeringar också tillgripa finanspolitik för att bekämpa en depression. Detta kan innebära ökade offentliga utgifter, skattesänkningar eller direkta stödåtgärder för att stimulera efterfrågan. Historiskt har stora infrastrukturprojekt ofta varit ett sätt för regeringar att skapa jobb och stimulera ekonomin under lågkonjunkturer.

Regelverket kring finansmarknaderna är också kritiskt för att förhindra ekonomiska kriser. Ökad tillsyn och reglering av banker och finansinstitut kan förhindra överdriven risktagning och spekulation som kan leda till finansiella bubblor. Ett välreglerat finanssystem kan vara mer motståndskraftigt mot chocker och mindre benäget att uppleva en systemisk kris.

För att motverka och förebygga ekonomiska kriser är det också viktigt med internationellt samarbete. Globala finansiella och handelsflöden innebär att en kris i ett land snabbt kan sprida sig globalt. Därför krävs det samordnade insatser från flera länder för att bemöta globala ekonomiska nedgångar.

Alla recessioner blir inte depressioner

Recessioner är betydligt vanligare än depressioner. Sedan 1850 har USA till exempel genomgått över 30 recessioner men endast en eller två depressioner (beroende på vilka kriterier man tittar på).

Finanskrisen som inträffade mellan 2008 och 2009 fungerar som ett tydligt exempel på en recession som, trots dess allvar, inte fördjupades till en fullskalig depression. Krisen började i USA, men spreds sig snabbt till stora delar av världen. Huvudorsaken bakom krisen var en uppblåst finansbubbla kopplad till riskabla bostadslån. När den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers försattes i konkurs spreds paniken till andra delar av ekonomin. Tack vare beslutsam finans- och penningpolitik kunde dock en djupare ekonomisk kollaps undvikas.

Under covid-19-pandemin drabbades världsekonomin hårt. Dock implementerade många stater en expansiv finanspolitik som lyckades stimulera och återuppliva ekonomin. Således resulterade pandemin i en recession men lyckligtvis inte i en depression. De åtgärder som togs visade sig dock vara för kraftiga och följden blev en global inflation.