Konjunkturcykeln visar hur konjunkturläget, det vill säga landets ekonomiska aktivitet, förändras över tid. En cykel består av en högkonjunktur, som delas upp i en uppgångsfas och en avmattningsfas, samt en lågkonjunktur som delas upp i en nedgångsfas och en återhämtningsfas.
Konjunkturläget i ett land beskriver den ekonomiska utvecklingen utifrån bland annat sysselsättningsgraden, tillväxten och inflationen. Ekonomin har inget konstant läge utan svänger mellan högkonjunktur och lågkonjunktur. En konjunkturcykel består av en period av högkonjunktur och en period av lågkonjunktur. Högkonjunkturen delas i sin tur upp i två faser, en uppgångsfas och en avmattningsfas, och lågkonjunkturen delas upp i en nedgångsfas och en återhämtningsfas. En fullbordad konjunkturcykel, som inkluderar både en högkonjunktur och en lågkonjunktur, varar normalt mellan tre och åtta år, men varaktigheten kan variera.
Konjunkturcykeln består av en hög- och en lågkonjunktur
Konjunkturcykeln delas in två konjunkturlägen: högkonjunktur och lågkonjunktur.
Högkonjunktur
Under högkonjunkturen går ekonomin på högvarv och det råder en framtidsoptimism i samhället. Företag investerar flitigt och anställer nya medarbetare för att möta den ökade produktionstakten. Tillväxten och sysselsättningsgraden ökar, vilket ger hushållen ökad köpkraft. Resultatet blir en högre efterfrågan på varor och tjänster samt stigande priser. Detta är uppgångsfasen i högkonjunkturen.
Efter hand som ekonomin överhettas blir det allt svårare för företag att hitta utbildad personal med rätt kompetens. När nyinvesteringar och produktion överstiger det faktiska behovet av varor och tjänster, börjar ekonomin avmattas. Ekonomin går då in i avmattningsfasen, vilket är det första steget mot en kommande lågkonjunktur.
Lågkonjunktur
Under lågkonjunkturen minskar hushållens efterfrågan på varor och tjänster, och företagens produktions- och investeringstakt sjunker. Många företag måste minska sin arbetsstyrka, vilket leder till ökad arbetslöshet. Hushållen får då mindre pengar att röra sig med och köpkraften minskar. Lågkonjunkturen är inne i en nedgångsfas, en recession. Om recessionen blir djup och långvarig går ekonomin in i en depression.
Med tiden ökar dock efterfrågan på produkter igen och företagen börjar nyanställa för att möta efterfrågan på varor och tjänster. Hushållen får återigen mer pengar och köpkraften ökar. Ekonomin går in i en återhämtningsfas, och en ny högkonjunktur närmar sig.
Konjunkturläget bestäms av skillnaden mellan faktisk och potentiell BNP-nivå
Bruttonationalprodukten (BNP) är summan av värdet på alla varor och tjänster som produceras i ett land. För att bestämma konjunkturläget i ekonomin jämför man faktisk BNP-nivån med potentiell BNP-nivå. Potentiell BNP är den maximala hållbara mängden produktion som en ekonomi kan uppnå med en given mängd arbetskraft, kapital, teknologi och andra produktionsfaktorer, utan att skapa ökad inflation eller överhettning i ekonomin. Skillnaden mellan faktisk BNP och potentiell BNP kallas BNP-gapet. När BNP-gapet är negativt och faktisk BNP är lägre än potentiell BNP befinner sig ekonomin i en lågkonjunktur. Högkonjunktur råder när BNP-gapet är positivt, det vill säga när faktisk BNP är högre än potentiell BNP.
Konjunkturcykelns fyra konjunkturfaser
Varje konjunkturläge delas in i två konjunkturfaser. Konjunkturläget beskriver hur faktisk BNP förhåller sig till potentiell BNP, det vill säga om faktisk BNP är högre eller lägre än potentiell BNP. Konjunkturfaserna beskriver konjunkturläget, men även i vilken riktning ekonomin är på väg, alltså om faktiskt BNP ökar eller minskar.
Högkonjunkturens faser
Konjunkturuppgång
I uppgångsfasen i en högkonjunktur är faktisk BNP högre och växer också snabbare än potentiell BNP. Ett positivt BNP-gap, det vill säga att faktisk BNP är högre än potentiell BNP, innebär att ekonomin är inne i en högkonjunktur.
Konjunkturavmattning
Efter uppgångsfasen går konjunkturen in i en avmattningsfas där faktisk BNP fortfarande är högre än potentiell BNP, men växer långsammare än potentiell BNP. Så länge faktisk BNP är högre än potentiell BNP råder högkonjunktur.
Ska du sälja din bostad? Gör som tiotusentals bostadssäljare har gjort – hitta och jämför mäklare gratis på MäklarOfferter.
Lågkonjunkturens faser
Konjunkturnedgång
I nedgångsfasen är faktisk BNP lägre och växer även långsammare än potentiell BNP. Ett negativt BNP-gap, det vill säga att faktisk BNP är lägre än potentiell BNP, innebär att ekonomin är inne i en lågkonjunktur.
Konjunkturåterhämtning
Efter nedgångsfasen går ekonomin in i en återhämtningsfas. Faktisk BNP är lägre men växer snabbare än potentiell BNP. Ekonomin håller på att återhämta sig och är återigen på väg mot en högkonjunktur.
Finanspolitik och penningpolitik – statens sätt att styra konjunkturen
Staten kan på olika sätt påverka konjunkturläget och inflationen. Genom att föra en aktiv finanspolitik kan staten försöka stabilisera Sveriges ekonomi. Ett exempel på finanspolitik är skatter och införandet av lagar som reglerar arbetsmarknadens villkor.
Ett penningpolitiskt medel som staten kan använda för att påverka ekonomin är Riksbankens styrränta. Genom att höja och sänka styrräntan kan Riksbanken försöka minska eller öka den ekonomiska aktiviteten i landet och på så sätt påverka inflationen. Riksbanken har inget uppdrag avseende konjunkturen, utan ett inflationsmål som idag är två procent. Riksbankens arbete att nå inflationsmålet kan dock i sig påverka konjunkturen.
Konjunkturcykeln och inflation
Det finns ett samspel mellan inflationen och konjunkturcykeln.
Högkonjunktur kan leda till inflation
I en högkonjunktur ökar sysselsättningsgraden och tillväxten. I dessa perioder är efterfrågan på varor och tjänster hög, vilket gör att företag kan höja sina priser. Detta, tillsammans med ökade kostnader för bland annat löner och energi, kan därmed leda till högre inflation. För att bromsa ekonomin och inflationen kan Riksbanken välja att höja styrräntan. Detta kan i sig medföra att konjunkturen mattas av och går över i en lågkonjunktur.
Lågkonjunktur kan leda till för låg inflation
I en lågkonjunktur när hushållen har mindre köpkraft minskar också efterfrågan på varor och tjänster. Företagen kan då inte höja sina priser och ibland behöver de till och med sänka sina priser, allt för att behålla kunderna. Sjunkande priser under en längre period kan dessutom leda till deflation. Om priserna växer långsammare än Riksbankens inflationsmål på två procent kan banken välja att sänka sin styrränta och på så sätt försöka stimulera ekonomin i landet. När Riksbanken sänker styrräntan följer även andra banker efter och sänker sina räntor. Resultatet av detta blir att hushållen får mer pengar att röra sig med och därmed ökad köpkraft. Ekonomin håller på att vända och gå in i en högkonjunktur.
