Lågkonjunktur är en period av dämpad ekonomisk aktivitet i ett land. En lågkonjunktur definieras av att faktiskt BNP är lägre än potentiell BNP och karakteriseras av att efterfrågan på varor och tjänster är låg, arbetslösheten hög och företagens produktion samt investeringsaktivitet är dämpad.
En lågkonjunktur är en period av dämpad ekonomisk aktivitet. I första fasen av en lågkonjunktur ökar arbetslösheten samtidigt som företagens investeringsvilja och efterfrågan på varor och tjänster är låg och minskande. Genom att analysera bland annat ett lands sysselsättningsgrad, tillväxt och inflation kan landets ekonomiska läge och konjunktur bedömas. Det ekonomiska tillståndet och utvecklingen kan beskrivas med hjälp av en konjunkturcykel som består av två konjunkturlägen: hög- och lågkonjunkturer. Varje konjunkturläge delas vidare in i två konjunkturfaser.
Lågkonjunktur – innebörd, konsekvenser och lösning
När en högkonjunktur går in i en avmattningsfas minskar efterfrågan på varor och tjänster och företagen drar ner på produktionen, vilket leder till att arbetslösheten ökar och hushållens köpkraft minskar. Den ekonomiska tillväxten dämpas, faktisk BNP sjunker under potentiell BNP och landet går in i en lågkonjunktur. Företagen får även färre resurser att investera och expandera sina verksamheter med och löneökningar tenderar att stagnera.
Under en lågkonjunktur, när efterfrågan är låg, kan företagen ha svårt att höja priserna. Om efterfrågan sjunker så mycket att företagen behöver sänka sina priser, och detta pågår under en längre tid, kan det leda till deflation. På grund av att företagens tillväxt försämras faller även aktiemarknaden (särskilt cykliska bolag påverkas). Aktiemarknaden är dock framåtblickande och ligger normalt några månader före konjunkturcykeln. Nedgången på börsen infaller därför vanligtvis innan lågkonjunkturen startat, om lågkonjunkturen är möjlig att förutse. Andra konsekvenser av en lågkonjunktur är fler företagskonkurser, fler privatpersoner med betalningssvårigheter, minskade skatteintäkter för staten (eftersom arbetslösheten ökar och konsumtionen minskar), och sjunkande bostadspriser.
Regeringen och Riksbanken har som mål att stabilisera landets ekonomi och inflation genom att föra en aktiv finans- och penningpolitik. Regeringen kan exempelvis stifta lagar om skattehöjningar eller skattelättnader, medan Riksbanken har möjlighet att justera styrräntan. Vid hög inflation kan Riksbanken välja att höja styrräntan, vilket gör det dyrare att låna pengar och därmed dämpar den ekonomiska aktiviteten. Om syftet istället är att stimulera ekonomin, som vid en lågkonjunktur, kan styrräntan sänkas. Med dessa verktyg kan staten försöka styra ekonomin ut ur en lågkonjunktur. Det är dock inte alltid enkelt att åstadkomma i praktiken.
Ska du sälja din bostad? Gör som tiotusentals bostadssäljare har gjort – hitta och jämför mäklare gratis på MäklarOfferter.
Orsaker till lågkonjunktur
Konjunktursvängningar påverkas av många olika faktorer. Finanskriser, bubblor på bostadsmarknaden, priset på råvaror och energi som ger företagen ökade produktionskostnader samt händelser utomlands som Brexit och pandemier kan till exempel leda till att ekonomin dämpas och går in i en lågkonjunktur.
Även räntenivåerna påverkar konjunkturen. När räntan är hög blir det dyrt att låna pengar och företagens investerings- och tillväxttakt minskar. Hög ränta påverkar också hushållen som får ökade räntekostnader och därmed mindre pengar över för konsumtion.
Konjunktursvängningar påverkas också av förväntningar. Om hushållen och företagen tror att ekonomin är på väg in i en lågkonjunktur kommer de att handla mindre varor och tjänster. Detta leder i sin tur till att företagen drar ner på produktionen samt säger upp arbetskraft vilket leder till att ekonomin saktar in.
Sambandet mellan lågkonjunktur och inflation
Under en högkonjunktur, när ekonomin växer snabbt och efterfrågan på varor och tjänster är hög, kan företag öka sina priser, vilket kan leda till ökande inflation. För att får ner inflationen tillbaka till inflationsmålet höjer Riksbanken styrräntan för att dämpa inflationstrycket och kyla ner ekonomin. En konsekvens av högre räntor kan vara minskad efterfrågan på lån, vilket kan bromsa investeringar och konsumtion. När ekonomin bromsar in kraftigt kan detta leda till en lågkonjunktur.
Under en lågkonjunktur avtar inflationstrycket på sikt, eftersom efterfrågan på varor och tjänster minskar, vilket leder till att företagen har svårt att höja priserna och kan i vissa fall till och med sänka dem för att locka kunder.
Riksbanken har inget konjunkturmål, men den har däremot ett inflationsmål. Om inflationen under en lågkonjunktur faller under Riksbankens inflationsmål på två procent, så kan Riksbanken sänka styrräntan i ett försök att stimulera ekonomin. Lägre räntor gör det billigare att låna, vilket kan uppmuntra investeringar och konsumtion. På sikt leder detta till att den ekonomiska aktiviteten ökar och lågkonjunkturen vänder till högkonjunktur. Det är bland annat denna mekanism som bidrar till att konjunkturcykler uppstår.
Konjunkturcykel i fyra faser
En konjunkturcykel består av en period av högkonjunktur och en period av lågkonjunktur. Den ekonomiska aktiviteten mäts med hjälp av bruttonationalprodukten (BNP) och hur den utvecklas i jämförelse med en potentiell BNP-nivå. Skillnaden mellan den faktiska och den potentiella BNP:n kallas BNP-gapet och bestämmer vilket konjunkturläge som råder. När BNP-gapet är negativt befinner sig ekonomin i en lågkonjunktur och när gapet är positivt i en högkonjunktur.
I början av en högkonjunktur finns en framtidsoptimism och tillväxten och sysselsättningsgraden ökar, men när nyinvesteringar och produktion överstiger den verkliga efterfrågan av varor och tjänster går högkonjunkturen in i en avmattningsfas. Så småningom sjunker företagens produktions- och investeringstakt och landets ekonomi går in i en lågkonjunktur. Följden blir att arbetslösheten ökar och hushållen får minskad köpkraft. Landets ekonomi bromsas helt enkelt upp och går efter avmattningsfasen in i lågkonjunkturens första fas, en recession, som också kallas konjunkturnedgång. En kraftfull och långvarig konjunkturnedgång brukar benämnas depression.
När lågkonjunkturen har nått sin botten och efterfrågan på varor och tjänster återigen börjar öka, kan företagen nyanställa och öka sin produktion. Den ökande ekonomiska aktiviteten gör att sysselsättningsgraden ökar, och därmed ökar även hushållens köpkraft. Detta innebär att ekonomin går in i lågkonjunkturens andra fas, återhämtningsfasen, och är på väg in i en högkonjunktur igen.
Konjunkturcykeln består alltså av två konjunkturlägen och fyra konjunkturfaser. Högkonjunkturen består av faserna uppgångsfasen och avmattningsfasen, medan lågkonjunkturen består av nedgångsfasen och återhämtningsfasen. Ekonomin pendlar mellan hög- och lågkonjunkturer, och en cykel varar vanligtvis mellan tre och åtta år.
Hur hushåll och företag kan hantera en lågkonjunktur
För hushåll, särskilt hushåll med små ekonomiska marginaler, är det extra viktigt att ha koll på utgifterna under en lågkonjunktur. Genom att se över sina utgifter och konkurrensutsätta alla befintliga tjänster och abonnemang kan hushållen spara pengar. Det kan vara allt från att bryta sina konsumtionsvanor till att byta försäkringsbolag och bank. Den största kostnaden för många hushåll är ofta boendekostnaderna och det kan vara värt att fundera på om det kanske är aktuellt att byta till ett billigare boende. Under en lågkonjunktur är det också viktigt att bibehålla sparandet, för att ha en buffert för oförutsedda händelser såsom arbetslöshet.
Även företag måste ha koll på sina kostnader under en lågkonjunktur med minskad tillväxt och minskade intäkter. För att bibehålla god likviditet kan företag bland annat förhandla fram längre betaltider hos sina leverantörer, välja beprövad marknadsföring som ger den bästa avkastning per investerad krona och satsa på produkter med bra marginaler. Under en lågkonjunktur kan det även finnas möjligheter för smarta nyinvesteringar när priserna är lägre och på så sätt investera för framtiden.
